Någon har målat himlen i lila och rosa, för vår skull

Ikväll tog jag avsked från Lili som ska till Vietnam, vi var på brunnsparken, båda med för stora collegetröjor och med saltvatten i håret. Jag tog också avsked från historian och engelskan och allt som är skola och skåp och instängdhet. Efter att under dagen ha kollat på Lolitaklänningar (och hittat en awesome), fått insikter om Lilis högstadieklass, planterat jordgubbsplantor och satt fjärilar att vakta dem, träffat knäppa kattungar och blyga kattungar och söta kattungar, blivit kittlad i armhålan, plockat blommor längs en sommaräng, badat i havet, smidit bussplaner och pratat nostalgiminnen är jag ganska så slut.

Men det kändes som att den här dagen behövde dokumenteras och att den sömnlösa tiden medan det ännu inte är riktigt mörkt lika gärna kunde läggas på ett inlägg.

Det känns som att det är mycket jag vill dokumentera just nu, och jag behöver skriva av mig allt som rör sig i mitt huvud. Känner på mig att bloggen kommer bli välanvänd den närmsta tiden. Imorgon är det skolavslutning och sedan hägrar frihet, bara kantad av en lätt rastlöshet över att inte ha ett jobb, kunna slita i sommarvärmen, använda energin som tumlar omkring i en, göra rätt för sig, ha pengar till allt som händer.

Men den här sista sommaren kan jag koppla bort känslan som smyger sig på allt mer, för vuxenlivet närmar sig, åtminstone ansvaret och känslorna det medför, och så snart jag är arton är det slut på lojheten, då ska det hända saker, det är i alla fall vad jag tänker kämpa för. Den här sista sommaren ska jag lägga energi på andra saker, på att leva varje sekund, på att göra allt det man har lovat sig själv under året som gått.

Nyår borde inte vara mitt i vintern. Jag tycker nya år börjar i och med att sommaren börjar, eller möjligen med att den tar slut.