Like one thousand spoons when all you need is a knife (or at least a spork)

Det här, mina älskade vänner, är en kärleksförklaring. De senaste dagarna har jag skrattat, flummat, lekt mig igenom. Jag har aktivt deltagit i allt och inget. Man kan misstänka droger, spekulera kring vissa piller, många skulle säga att det är våren eller skylla på hormoner, jag skulle kunna tro att det är mentala mekanismer som satt igång att förtränga allting jag läst i 1984. Jag vet inte vad det beror på, men jag vet vad det här är; en kärleksförklaring till livet.

Ikväll blev jag förtrollad. Ikväll blev Johanneberg min lekpark och Chalmers min liggande klättervägg i strålarna av solen som höll på att gå ner. Ikväll kunde ingenting gå fel. Och det som bara skulle bli en springtur...

...

Just det, lovet:

Plus att Lili och jag varit söta påskkärringar (aka "bambatanter som... gjort fel") och delat ut lyckokakor med lappar som förmedlat folks öde.

Ödet säger:

Den här lappen heter Herbert.

Om du skuttar omkring idag kommer någon att lägga märke till dig.

Var extra manlig idag, svälj inte när du äter.

Ödet vill ge dig kaka.

(har ni fler, lägg in dom som ett påhopp, jag minns inte alla exakt X)