Nostalgia

Det har sina fördelar att vara sjuk ändå. Man hinner med så mycket man skippar vanligtvis. Igår och idag har råkat bli nostalgitrippsdagar. Läst en massa gamla grejer, gått in och kollat på mina gamla lunardagboksinlägg, och då och då har gamla Pink-låtar poppat upp i mitt huvud (skivan ligger för övrigt på i bakgrunden nu, bara så att ni är medvetna om det X)

Faktum är att jag är kär i den där trettonåriga flickan som just hade börjat högstadiet. Allt var på lek, men ändå blodigt allvar. Å ena sidan är det underbart att veta att man har förändrats så mycket sedan man var henne, å andra sidan är det så många saker som jag fått för mig är svåra som var så enkla då. När man tänker tillbaka minns man hur det faktiskt gick att leka sig igenom saker och ting, och så tänker man framåt och inser - varför inte fortsätta leka?

Och då känns det bra ^^

Har just stått i duschen och funderat på manligt och kvinnligt, och på utseende. Stod och studerade mig från olika vinklar i spegeln, insåg att mitt hår ser bra ut från en speciell vinkel, men då ser näsan jättekonstig ut, osv. JA jag är fåfäng xD Men jag har ändå kommit en bit på vägen. Minns när jag var en tolv-tretton år och omedvetet kom fram till att jo, men killar är starka och tjejer... ska se bra ut. Och att det var väldigt nedslående, för helt partiskt, såg man inget vidare ut under den tiden. Kroppen växte hit och dit och gjorde konstiga saker och man kände sig allmänt obekväm. Och även om jag alltid har tyckt om hur jag ser ut insåg jag ju att mycket av det där som är allmänt snyggt - det kan jag inte uppnå. Så... om allting handlar om utseende... vad gör man om man inte uppfyller kraven? Går hem igen?

Ganska skönt att ha kommit ifrån det, tänkte jag ståendes i duschen. Men en ganska bra bit kvar, om man säger så, med tanke på spegeliaktagelserna. Tänk vad underbart när man nått en punkt när man tycker om sig själv lika mycket oavsett hur man ser ut. När en dålig hårdag spelar in lika lite på ens humör som färgen på ens brors strumpor.

Men slutar man bry sig alls då? För om en dålig dag inte spelar någon roll, bryr man sig fortfarande om de bra dagarna? Kan man fortfarande finna nöje i att göra sig i ordning, sätta på sig snygga kläder och bara stråla mot sin spegelbild? Eller drar man på sig första bästa kläderna, rufsar till sitt hår och går ut och möter dagen för resten av livet? Går det att uppnå ett stadie där man förbiser de dåliga dagarna men fortfarande blir lycklig av de bra?

Det handlar ju om vad man vill uppnå, ett harmoniskt mellanting eller hisnande höjder och mörka djup?

Ibland känns det som att jag föredrar det senare. Gör det mig konstig? Drama queen for life?

~

Jag är högskoleprovad! ... anmäld alltså ^^ Dessutom har det konstaterats att jag antagligen är ett medicinskt under eftersom jag inte kan göra pullups trots min nätta (...) vikt. Jag antar att det är så det blir när man sitter inne och läser hela sin barndom. Men jag red faktiskt också, och se, cp-muskler i benen har jag minsann! ^^

*vill sjunga med för full hals men stockar mig och får en hostattack istället*

Inom ett dygn är jag på väg till fjällen med hela Bille-familjen. Snön here I cooome :D~