A pair of dull scissors in the yellow light

Det är höst det är höst det är höst och jag älskar det. Om hösten vore så som den är nu hela tiden skulle jag älska den.

Idag kom jag på en allmän sanning; jag är för fan aldrig nöjd. Jakob sa nåt till mig nångång, i stil med "ditt liv verkar vara läskigt nära perfektion". Synd att hur nära perfektion jag än må komma, jag kommer aldrig att vara nöjd. För allting är fan alltid fel. Om jag får vad jag vill ha vill jag inte ha det längre. Och jag kan vara hur glad och nöjd jag bara vill, nästa dag kommer förmodligen ändå att vara deppad.

Jag hinner inte tänka längre. När jag lägger mig blir jag bombad av alla tankar jag inte hunnit tänka under dagen. Jag oroar mig för allt och kan inte släppa saker som inte spelar någon roll. Jag vill göra en massa, måste göra en massa. Kan inte ringa folk jag vill prata med för jag har ju matten och disken och den där grejen jag skulle kolla upp men så är jag så jäkla trött så jag fastnar bara på msn eller nån meningslös sida i flera timmar och så har jag varken gjort det jag vill eller det jag måste.

Och allting bara flyter på och dagarna går och jag hinner inte med! Och ibland känns det som att ja, precis så här ska det vara i nästa ögonblick orkar jag bara inte mer. En gång den här hösten har jag gråtit utan att veta varför. Är det så här tonåren är? Jag åker på en jävla bergochdalbana och det känns inte som att jag lär mig hur den funkar eller var backarna finns.

Det känns som att allting skulle kunna vara så bra om jag bara kunde bestämma mig nån gång. Jag är aldrig nöjd med det jag har. För ett år sen gick jag omkring och saknade att ha kille för det är så jävla skönt med nån som älskar en hur man än är och nu i somras gick jag omkring och var rädd för missar man nånting när man inte är singel? Jag skulle vilja träna mer för jag mår så jävla bra och så tränar jag mer och allting blir bara stressigt och jag orkar inte idag orkar inte alls. Jag kan inte träffa folk idag för nångång behöver man ta det lugnt men jag tar det aldrig lugnt för jag har glömt hur man gör när man är ensam.

Idag var hursomhelst en bra dag XD
Johan och jag gjorde äntligen slag i saken och genomförde hypnosgrejen med mig som försökskanin. Jag ska inte säga att jag var skeptisk, jag hade ingen åsikt egentligen, men jag var inte helt beredd för vad som faktiskt hände. Ingen sömnhypnos bara djup avslappning, känslan var som knark jag vill ha mer. Alla tankar försvann och jag lyssnade bara på vad han sa, gjorde som han sa och shit XD Tydligen hypnotiserar man sig själv om man gör som hypnotisören säger och oj vad det funkade. Blundade fast jag inte ville, knöt händerna och kunde inte öppna dem, kunde inte prata fast jag ville, och större delen av vad som hände kom jag inte ihåg efteråt förrän vi tog upp dom igen. Leskigt! Måste lära mig mer om det här.