Dagar som dessa

Idag blev jag rädd för mig själv.

Jag vaknade och satte mig nästan direkt för att plugga matte, vilket gick åt helvete så jag slutade och bestämde mig för att ägna eftermiddagen åt det istället och tills dess leta upp nån som överhuvudtaget förstod vad det hela handlade om och kunde förklara det för mig.

Så jag satte mig istället och läste Anhörig, bok som jag fått av mamma i födelsedagspresent. Sträckläste, sida efter sida, och det kändes som att få en hård stöt i magen, och känslan bara spred sig i hela kroppen. Ibland blir jag rädd för hur snabbt allting man byggt upp bara kan raseras, den boken är fan farlig. Det borde stå en varning på den; "Den här boken kan få samtliga minnen du effektivt förträngt att skölja över dig som iskallt vatten, ej lämpad för personer med pms, låg självbevarelsedrift, oläkta sår och en mamma som för tillfället behandlas för alkoholmissbruk."

Det blev ingen bra start på dagen. Läste tills jag kom på att jag hade jättebråttom till Hagabion, men var tvungen att ringa Hugo emellan. Längtade så extremt efter att få höra hans röst.

Så jag ringde och meddelade att vi förmodligen inte kunde träffas den eftermiddagen för att jag hade matte att plugga.

Självklart missade jag bussen. Något annat går inte en sån här dag. Men eftersom att jag är så bra på att planera (haha) kunde jag ta nästa buss och ändå hinna. Så jag satt och föll genast in i alldeles för destruktiva tankegångar vilket jag hindrat mig från att göra på flera månader nu. Det var inte trevligt. Började skaka okontrollerat och reflekterade inte ens över att jag passerat hållplatsen jag skulle av på för att byta buss för längesedan. Bra Laura, av alla ställen man kan tänka sig bryta ihop på så väljer jag mitt i stan bland en halv miljon människor. Underbart.

Kom på något jävla sätt till Hagabion men fem minuter sent så det var kört att få komma in och störa medan de andra såg filmen. Skickade sms till Lili, kom för sent på att hon förmodligen inte hade pengar på mobilen för att svara och försökte avhålla mig själv från att göra någonting drastiskt och väldigt väldigt oövertänkt.

Gick in på café och köpte väldigt mycket och väldigt varmt te och kände hur andningen började återgå till det normala. Bestämde mig efter ett tag för att ta mig till skolan för att plugga lite matte. Ingen av dem som sagt att de skulle vara i skolan var där såklart, "vi sitter på café i stan, du kan väl komma hit?" men jag orkade verkligen inte.

Så dök Hugo upp från ingenstans och fullkomligt räddade min dag. Höll om mig, hjälpte mig med att komma längre i matten än till att skriva 1 a) på ett för övrigt tomt papper och hängde sedan med mig hem. Så pass att jag faktiskt lyckades bli mitt gamla jag till eftermiddagen. Det enda som fortfarande tydde på lätt förvirring var att jag satte mig på fel spårvagn och kom nästan en halvtimma för sent till mötet med Lili innan japanskan. I hope she can forgive me for that. Sen var allting jättebra, skrattar fortfarande åt bilden av Lili som liten sovandes på en pall ^^

Och helgen ser ut att bli bra också.